Skuggor (S125)

Jag låg vaken i ett ändlöst mörker, timmar blev till år utan spår. Hjärtat slog men kändes tomt, som en eld som aldrig når. Skuggor viskade mitt namn, sa att ljuset aldrig fanns kvar, men nåt brann djupt inom mig, en gnista som vägrade ge svar. Och jag hörde en ton genom tystnaden slå, som en storm som sa: “Du måste gå.” Jag reser mig upp ur askan igen, känner solen bränna min hud, min vän. Efter natten kommer jag tillbaks, starkare nu, jag har rest mig ur max. Jag skriker högt, jag lever nu, inget mörker kan kväva mig nu. Steg för steg genom trasiga drömmar, bar jag vikten av allt jag var. Men i spegeln såg jag en främling, någon som ville ha svar. Alla nätter jag frös i mitt sinne, alla lögner jag sa till mig själv, blev till kedjor runt mina händer, men jag krossar dem nu ikväll. Och jag känner hur blodet börjar slå, som en eld som vägrar att gå. Jag reser mig upp ur askan igen, känner solen bränna min hud, min vän. Efter natten kommer jag tillbaks, starkare nu, jag har rest mig ur max. Jag skriker högt, jag lever nu, inget mörker kan kväva mig nu. Oh jag var nere på botten av allt, men jag reste mig upp, jag blev aldrig kall. Oh hör mitt hjärta slå som ett slag, det här är början på resten av jag. Jag reser mig upp ur askan igen, ser en ny värld, jag är här min vän. Efter natten finns bara jag kvar, ingen rädsla, inga gamla svar. Jag skriker högt, jag lever nu, och solen brinner i allt jag gör nu. Så låt natten falla, jag är redan fri, för ljuset jag sökte… det fanns i mig.