Sten för Sten

Skapad av Pernilla Jag har vandrat genom åren med en osynlig tyngd En mantel som jag bar, i tystnad och i skydd Sedan jag var liten har jag fångat andras tår La deras sorger i mina egna djupa spår Jag blev den fasta punkten, den som alltid fanns där En hamn för alla skepp, oavsett vad dom bär. Mina egna sår fick vänta, dom fick aldrig någon röst Jag gav bort all min värme, jag gav bort all min tröst Men man kan inte andas i ett rum som är så trångt Och vägen jag har gått blev plötsligt allt för lång Jag kände mig osedd, mitt i allas krav Medan jag sakta drunknade i deras tysta hav. Men nu lämnar jag det tunga vid vägens kant Jag har insett att min egen frihet är sann och rimlig och brant Jag har burit en värld, men nu börjar jag gå Och släpper taget om det jag aldrig borde förstå Sten för sten blir marken lättare att gå på nu För jag har bara mig själv, och det räcker ju. Jag har tömt mina fickor på andras svåra ord Och börjat sköta om min egen lilla jord För ensamheten var min enda vän när det var svårt Och hjärtat som jag har har blivit märkt, men inte hårt Jag bär mina egna skuggor, dom är tunga nog för mig Jag kan inte längre vara räddningen för dig. Det gör mig till den jag är, varje ärr och varje del Men jag är inte längre motorn i någon annans spel Jag har lärt mig att säga nej för att kunna säga ja Till den kvinna jag var ämnad att faktiskt få va'. Ja, nu lämnar jag det tunga vid vägens kant Jag har insett att min egen frihet är sann och rimlig och brant Jag har burit en värld, men nu börjar jag gå Och släpper taget om det jag aldrig borde förstå Sten för sten blir marken lättare att gå på nu För jag har bara mig själv, och det räcker ju. Bara jag och mina egna andetag... Äntligen lätt... äntligen jag.